.

Nyligen så skrev jag ett arbete i skolan om "kvinnans situation" under 1800-talet. Jag tänkte dela med mig av lite fakta samt egna reflektioner kring detta ämne i detta inlägget;

Till en början var kvinnans möjligheter till att förverkliga sina drömmar och mål med livet starkt begränsade. Som en direkt följd av hennes formella ofrihet kan man konstatera att en kvinnas livsgång kunde se tuff och eländig ut. I det gamla bonde- och borgarsamhället var kvinnan helt beroende av välviljan hos mannen i familjen, vare sig det var hennes far, bror eller make. Enligt lagen så var kvinnan omyndig ända fram till 1800-talets slut. Alltså var hon tvungen till att ha en förmyndare som förde hennes talan. Som kvinna i Sverige hade man visserligen arvsrätt men man fick vara ärva hälften så mycket som sina bröder. Möjligheterna till att bestämma över vad man ville äga var också mycket begränsade.

Det tidiga 1800-talets Sverige uppvisade ett av Europas mest utpräglade manssamhällen. Enligt mannen så hade kvinnan skapats enbart för mannens skull. Eftersom att kvinnan inte var myndig så förde även det med sig att hon inte fick bestämma vem hon skulle gifta sig med. Äktenskapet var snarare mer än fråga om ekonomi och egendomar än om riktig kärlek. Det var släkten till båda parter som bestämde vem de skulle gifta sig med. Dessa beslut fattades efter överenskommelser mellan de olika släkterna och var till den största delen en fråga om att snappa åt sig så mycket egendomar som möjligt, varje giftermål sågs som en viktig ekonomisk affär. Man såg på kärleken utifrån det perspektivet att den inte var tvungen att finnas i ett äktenskap från början, kärleken var något som skulle växa fram med tiden och som det står i det gamla ordspråket: "Tycket kan komma sedan."

Det var ganska intressant att skriva om kvinnans situation, men samtidigt en aning omtumlande och rörande. Det har skapat många nya tankar hos mig som till exempel hur det kunde gå så långt som det faktiskt gjorde och hur männen kunde skaffa så pass stor makt som de gjorde. I dagens samhälle så tycker jag att jämställdheten mellan de båda könen är väldigt bra och rättvis. I vissa fall tycker jag dock att löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska och att alla löner ska ges ut rättvist och efter samma grad av intelligens och mått av prestationer.

Idag definierar vi ofta olika beteenden som "kvinnliga" och "manliga". Vissa handlingar och sätt att uttrycka sig på kan anses vara felaktiga om till exempel en kvinna skulle uttrycka sig på ett sätt som är mer unikt för det manliga könet och tvärtom. Dessa begrepp som skapats över vad som är manligt respektive kvinnligt tror jag kan ha lite av sitt ursprung, och historia från den period som jag har skrivit om i detta arbete. Att kvinnan en gång i tiden har varit underlägsen mannen tror jag till viss mån har gjort avtryck för hur vi lever idag.

Alla har vi drömmar och mål här i livet, stora som små. Tycker ibland dock att vi gör väldigt små uppoffringar (om några alls) för att nå upp till våra visioner innan vi ger upp. Ofta låter vi de negativa tankarna ta över innan vi knappt ansträngt oss något alls för att nå upp till målen. Vi låter dem istället rinna ut i sanden, varför?

Häromdagen slog tanken mig hur kul de skulle vara att starta ett band, en av mina drömmar. Tyvärr blir det nog inget mer än så, bara en tanke. Det som är det roliga med det hela är att det inte är någon som hindrar mig från att uppnå mitt mål. Jag skulle kunna ta kontakt med folk som delar samma intresse som jag och på så sätt kunna uppfylla min dröm.

---

Om vi leker med tanken att jag och några kompisar skulle starta ett band, ett röjigt sådant, utan dess like. Skulle jag nöja mig med det då? Jag tror inte det. Hela tiden vill vi ha nya mål att sträva efter. Varför blir vi aldrig nöjda med det vi har, och varför är ofta de sakerna som man själv inte har, det bästa man kan tänka sig? Tänk er själva den dagen då ni nåt ert mål och äntligen har blivit den där popstjärnan eller flickidolen, så slås ni plötsligt av tanken att ni nog skulle passa mycket bättre som parkeringsvakt. SUCK ....

---

Hänger ni med i mitt resonemang? Vi skapar hela tiden illusioner av något som är "bättre" än det vi redan har.

Vore det inte bättre om vi kunde sluta drömma, att vi nöjde oss med det vi har och med oss själva? Det kanske låter sorgligt att man ska sluta drömma, men ja tycker att det ställs så mycket krav på en nuförtiden, man ska vara si och så. Grädden på moset vore ändå om man kunde vara var nöjd med sig själv och sin tillvaro samtidigt som man kunde leva med sina drömmar och visioner, för visst är det väl ändå skönt att drömma sig bort ibland?

Kärleken är underbar, speciellt då den blir bekräftad, och då menar jag all sorts kärlek.
Sen tänker jag...

Borde man inte ha ett visst behov av just bekräftelser ibland? Behöver vissa mer bekräftelse än andra beroende på hur lätt man har för att fatta egna beslut? Osv..

Ett exempel t.ex.

"Vad tkr du om denna tröjan?"

Då undar man,
Passar den mig? Kan jag köpa den?
Man vill ha bekräftelse "synpunkter", på hur något faller någon annan in i smaken. 

Känner ni igen er? :P , hejsvejs