.

Alla har vi drömmar och mål här i livet, stora som små. Tycker ibland dock att vi gör väldigt små uppoffringar (om några alls) för att nå upp till våra visioner innan vi ger upp. Ofta låter vi de negativa tankarna ta över innan vi knappt ansträngt oss något alls för att nå upp till målen. Vi låter dem istället rinna ut i sanden, varför?

Häromdagen slog tanken mig hur kul de skulle vara att starta ett band, en av mina drömmar. Tyvärr blir det nog inget mer än så, bara en tanke. Det som är det roliga med det hela är att det inte är någon som hindrar mig från att uppnå mitt mål. Jag skulle kunna ta kontakt med folk som delar samma intresse som jag och på så sätt kunna uppfylla min dröm.

---

Om vi leker med tanken att jag och några kompisar skulle starta ett band, ett röjigt sådant, utan dess like. Skulle jag nöja mig med det då? Jag tror inte det. Hela tiden vill vi ha nya mål att sträva efter. Varför blir vi aldrig nöjda med det vi har, och varför är ofta de sakerna som man själv inte har, det bästa man kan tänka sig? Tänk er själva den dagen då ni nåt ert mål och äntligen har blivit den där popstjärnan eller flickidolen, så slås ni plötsligt av tanken att ni nog skulle passa mycket bättre som parkeringsvakt. SUCK ....

---

Hänger ni med i mitt resonemang? Vi skapar hela tiden illusioner av något som är "bättre" än det vi redan har.

Vore det inte bättre om vi kunde sluta drömma, att vi nöjde oss med det vi har och med oss själva? Det kanske låter sorgligt att man ska sluta drömma, men ja tycker att det ställs så mycket krav på en nuförtiden, man ska vara si och så. Grädden på moset vore ändå om man kunde vara var nöjd med sig själv och sin tillvaro samtidigt som man kunde leva med sina drömmar och visioner, för visst är det väl ändå skönt att drömma sig bort ibland?